Vilken dag...Ledsamt, jobbigt, konstigt och tomt....Att gå dessa tunga steg fram till kistan för ett sista farväl kändes tungt...man önskade nästan att hon skulle hoppa fram och säga "titt ut"!!!...att allt bara var en dröm...Tyvärr så var det inte så...Allt var sååååååååå fint, jag tror att Bettan skulle ha gillat det....precis så där enkelt och fint och inte så dära "kyrkligt" som hon så fint uttryckte det...*ler*...Tänk ändå, vi lever vidare, tjaffsar om små saker, diskuterar om ännu mindre saker...sånna dära värdsliga ting som egentligen faktiskt inte har någon betydelse.Man borde stanna upp...tänka efter och vända sig om och se vem man egentligen är...och framför allt att ta hand om, älska och vårda dem man har nära...För livet...det kan man inte styra...en dag...så finns man inte längre....och är det då värt alla bråk?diskussioner? ...näää..förmodligen inte...men vi fortsätter ändå..i samma anda som man alltid gör...För hur allt annat ter sig så lever man vidare...Livet kan vara rätt så ironiskt ändå...Kram från en dyster jag..........