...för lilla jag ska upp tidigt imorgon, före tuppen till och med! Öppnar på förskolan imorgon och jag känner mig inte så sugen på att gå i sömnen eller framför allt köra bil i sömnen, vill inte krocka juh, har man nu gått och blivit jobbduglig efter att legat sen lördag i den här förkylningen känns det bittert att fortsätta med att vara inlagd på sjukan ;)

Idag har det dock varit lugnt, har tvättat, legat och slumrat i soffan, sett lite tv, facebook:at,ätit och varit på utvecklingssamtal med sonen, allitid lika roligt att höra vilka framsteg han gör, och inte lite heller! E mäktat stolt över han, visst, han har sin problematik som han kommer att få leva med hela livet, men fortsätter det så här så kommer hans liv bli bra, de e jag helt övertygad om;) Naturligtvis, så är det fortfarande ett framsteg, och två tillbaka, men dessa tillbaka börjar bli mer och mer sällsynta, han blir, vad ska man kalla det...mer stillastående, stannar upp här och nu om ni förstår :)

Självklart har han en lång väg att vandra, men jag är förhoppningsfull, sen gäller det att aldrig ge upp, jobba, stärka och finnas där hela tiden, vilket inte alltid är så lätt, man möts hela tiden av motgångar, är det inte han själv så är det från andra människor och deras åsikter och tankar som inte alltid är så..hmmm...bra?? för att säga det snällt.

Min stora dam skrev en dikt åt han på hans fb-sida, å vad mina tårar rann, så underbart fin!

Här är den: